SNIGELMAMA

18 December 2007

Gravid. Mindre än en månad kvar tills Snigel ska komma. Det mesta hemma är färdigt och man börjar känna sig redo, men fortfarande känns det absurt att vi snart ska bli föräldrar!
Dagen var lugn och framåt kvällen åker vi till "Fyndet" för att kolla på två mycket fina röda läderfåtöljer som jag vill köpa. Sålda!
Bestämmer att vi förtjänar att äta ute. Bäst att passa på, snart är det inte lika lätt att bara gå ut och äta. Och man ska ta hand om varandra och skämma bort varandra och bara vara Vi Två, så mycket det bara går nu. För snart kommer allt att vara annorlunda, bra annorlunda:-)

På väg hem från restaurangen känner jag mig konstig. Kan absolut inte sätta fingret på det. Jobbigt att gå är det oxå, men det är jag ju van vid nu.

Slänger mig på soffan. Ligger och messar med en fd klasskompis om att ta en fika imrogon. Skriver att jag känner mig lite kass, men att det säkert ska gå bra, hon kan ju komma hem till oss om jag inte orkar gå!
Känner mig lixom sjuk. Kallsvettig och lite illamående. Var det något fel på maten??!
Tar två panodil.

Strax innan elva gör vi oss redo för att sova.
Ligger i sängen när det plötsligt känns konstigt..hmm...blött!
Smiter in på toaletten med benen i kors. Vad tusan är det som händer?!
Det sipprar lite. Men inte kan det vara vattnet.
Har en föreställning om att det bara ska Forsa ut... men det forsar inte.
Säger till A att det kan ha varit vattnet. Fnissar gör jag oxå. Ringer in till förslossnningen för att höra vad jag ska göra.
Eftersom jag inte har några värkar ska jag mest avvakta, men visst det kan ha varit vattnet. Eller slemproppen, väldigt upplöst. Men ring tillbaka om det börjar göra ont och om det kommer mer vatten. Försök sova så länge.

Går och lägger mig. Men kan ju absolut inte sova. Herregud, tänk om det är på gång.
Det gör ont i ryggen. Ganska mycket ont. Tror jag. Kanske vill jag bara att det ska vara på gång. Fnissar för mig själv, men är skitnervös samtidigt.
Ställer mig i duschen för att lindra ryggen. Lägger mig i sängen igen... det gör fortfarnde ont. Känner mig rastlös. Vill att det antingen ska ta i ordentligt eller sluta så att jag kan somna.
Känner verkligen efter. Visst gör det ont, mer ont. Med jämna mellanrum. Kan inte somna.

(19 december 2007)

Går och lägger mig på soffan för att titta på tv. Klockan är kanske halv ett. Kan inte koncentrera mig. det gör verkligen ont nu.
Hämtar datorn där jag sparat en länk till en sida på internet för att klocka värkar. Fyra minuters mellanrum. De håller i 30 sek- en minut.
Ligger och klockar dem i en timme, för att vara säker på att de inte bara är tillfälliga, men sen står jag inte ut.
Ringer förlossningen igen. De säger att jag får komma in om jag vill, men jag behöver inte stressa.

Klockan är 01.40
Väcker A som iallafall fått sova 1 1/2 timme.
Packar ihop de sista sakerna. Glömde nästan kameran. A tror inte att det kanske kan vara på riktigt. Det tror inte jag heller. Men eftersom det gör så pass ont så hoppas jag verkligen att det är det.
Säger inte ett ord på hela bilfärden. När vi ska gå från bilen in till Förlossningen gör värkarna så ont att jag inte kan gå när det tar i.

Blir undersökt. 2 cm öppen. Det är inte mycket. Iallfall inte med tanke på hur ont jag tycker att jag har.
Jag vill bada. Jag giller att bada och tänker att det kan vara skönt. Men ikke! Jag har aldrig(?) mått så dåligt i hela mitt liv som i det där badkaret. Vattnet var så varmt att jag fick cellskräck(?)! Ville upp snabbt igen, men BM "tvingade" kvar mig ett tag.

Fick prova lustgasen när jag kom tillbaka till rummet. Fortfarande bara öppen 2 cm. Och lustgasen hjälper inte. Det tar lite tid innan man får in knycken, säger hon.
Hade vi bott närmare hade de nog skickat hem mig ett par timmar.

Skiftbyte.

-Ska vi verkligen få en bebis snart?  Det kan inte "stanna av" nu eller?
-Nope, ni ska bli föräldrar idag!

A ringer jobbet. Och några föräldrar.
Jag är trött och vill sova, annars kommer detta aldrig gå. Får några tabletter och sen kan jag vila ett par timmar, somnar nog aldrig men kroppen vilar, A vilar oxå.

Öppen 4 cm.

Får TNS-maskinen tillkopplad på min kropp. Små "plattor" fästa på ryggen som ger små elektriska impulser, lite massage-liknanade mys-känsla. Jätteskönt!!!
BM höjer lustgas-halten.
Här börjar jag bli rolig:-) Sinnesstämmningen påminner, som jag berättade för A, om juldagen för två år sedan. Jag tycker att min röst låter helt annorlunda. Lite Christina Lugn. Och jag "tänker" som Pelle (en vän till A)gör när han är full...

Blir tillfrågad om vi vill medverka i en massa undersökningar. Absolut säger jag och blir kopplad till en "massa" maskiner.

Kräks!

Frukost/lunch/middag?! Jag har totalt tappat tidsuppfattningen!

Det gör ont. Kommer överens med BM om att det är dax för EDA. Läkaren kommer och det svåraste var att sitta rätt när han skulle sticka mig. Men det gjorde inte ont, som jag hört.
När den börjar verka försvinner smärtan.

BM säger att det bästa är att vara uppe och gå/stå. Tyngdlagen hjälper till så gott den kan. Går genom korridoren. Dansar lite inne på rummet.
Man kan se på skärmarna att värkarna är kraftiga, men det gör, tack vare EDA:n, inte ont, alls!

Plötsligt (klockan kanske är tre på eftermiddagen, men jag har ingen aning, kan ha varit sex oxå) är jag öppen 8 cm. Inte illa. 2 cm to go!
Och helt uppmjukad.

Ett tag senare, kanske klockan nu är 18-18.15(?) och ett enormt tryck sätter in. Känslan som BM pratat om, känslan av att behöva bajsa infinner sig. Ringer på klockan. Kroppen vill att jag ska trycka på, men jag håller verkligen igen, både inifrån och med båda händerna, som att det skulle hjälpa:-)
En sköterska kommer in, jag berättar för henne hur jag känner och hon konstaterar att det är krystvärkarna som kommer. Men att BM håller på att förlösa en annan kvinna och SNART kommer. Herregud. Hur ska detta gå.

Plötsligt är det flera mönniskor hos mig och jag, ont och osmidig som en flodhäst kommer upp på knä och kramar den upphöjda huvuddelen på sängen. Hinner inte stå där mer än ett par minuter, då det är dax att "hoppa" ner på golvet. Där står förlossningspallen, en ny sak som jag gått med på att prova. Den är lila och liknar en stor potta med handtag.
A sitter bakom mig på sängen och håller om mig.
Lustgasen i högsta hugg.

Krystar som tusan. Även fast att jag aldrig gjort det innan säger kroppen åt mig hur jag ska göra, det är häftigt. Det gör ont! Jag skriker. BM säger till mig att stänga munnen och lägga den kraften på krystningarna istället, så kommer det att gå fortare! :-)
...så jag försöker bita A i armen istället för att skrika. Tack och lov är han vid sina sinnes fulla bruk och stoppar mig.
BM säger att hon kan se huvudet, med massa hår, nu är det inte långt kvar, ett par krystningar till bara.
Tar i allt jag har, trycker lustgasmasken så hårt mot ansiktet att jag nästan bryter näsbenet (var helt öm flera dagar efteråt:-) )

Plötsligt kommer hon. KL 19.20. Blå och kladdig.
-Det är en människa. En riktig Människa!!!!
En Flicka. Vi har fått en dotter!!!!

Jag får upp henne på magen när A klippt navelsträngen!
Hon är helt perfekt. Det vackraste som kan hända. EN magisk upplevelse som inte kan beskrivas med ord, som måste upplevas.
Jag är helt utmattad. A står och tittar på henne, länge.

49 cm
2720 gram
(3,5 vecka för tidigt)
Kl 19.20 (cirka, klockan stannade typ samtidigt som hon gjorde entré)
Vår älskade Mira!